För knappt två veckor sen kom jag till den här ön, och jag vet inte vad jag trodde; att jag skulle göra succé? Ja, typ. Jag trodde i varje fall att jag skulle nosa omkring, njuta av grejen och snabbt glida in i ett spännande sammanhang. Jag hade från början koll på vilka ställen som gällde för att hitta likasinnade; Hedbergs café, biblioteket och Roxy. Visby är en mycket liten stad, så hur svårt skulle det vara? Det borde röra sig om timmar innan jag hade gjort intryck, hittat några lekkamrater och fått ett intressant erbjudande.
Idag börjar jag misstänka att allt kommer att bli precis som i Stockholm, där talang och personlig framtoning inte betyder något utan prominenta kontakter. Världen svämmar över av kotterier och jag står som vanligt utanför och tittar på.
Egentligen hände inget speciellt. Jag gick över Stora torget på väg till brevlådan med ett brev till mamma. Solen lyste på Bageriets uteservering där stadens framgångsrika halvkändisar satt och åt lunch. Alla la märke till mig, så som man gör med främlingar. Ingen hälsade.
Jag handlade lite på ICA och gick samma väg tillbaks. De tittade ännu mer och - som jag upplevde det - på ett distanserat, småskuret sätt. Jag tänkte att jag aldrig kommer att sätta min fot på den där uteserveringen, någonsin.
Senare gick jag till bibliotekets så kallade Bokhörna, en träff för litteraturintresserade som bibliotekarierna en gång i månaden anordnar för att tipsa om läsvärda böcker. Denna gång på temat: Öar.
Där satt två väl förberedda bibliotekarier och så publiken, ett tiotal kvinnor i min ålder och uppåt som alla kände varandra vid förnamn. Ingen tittade på mig, utom bibliotekarierna som var mycket förekommande och erbjöd mig en av de skönare stolarna.
Bibliotekarierna berättade och vi lyssnade, emellanåt kom en stickreplik från damen till vänster och någon annan fyllde i. Att den boken var väldigt bra, eller att den var svår att komma in i. Och Färöarna! Där har jag varit!
Samtalet kom in på ö-mentalitet och vad det är för något. En av kvinnorna menade på bred gotländska att ingen fastlänning helt kunde tas på allvar. En annan sa sig bli mycket uppskattad på fastlandet för att hon pratade gotländska, medan en tredje på perfekt rikssvenska (som minsann också kunde tala gotländska om hon ville) hade arbetat inom turistnäringen och hört en gotländsk guide fullkomligt skälla ut en busslast turister för att de kommit till ön eftersom de ändå bara förstörde naturen och stal cyklar. Den ena bibliotekarien hävdade rodnande att hon nu bott på Gotland i nio år och att det faktiskt hade gått bra. Själv började jag inse vilken outsider jag var, nämligen en till jävla stockholmare som sökte lyckan på ön och trodde att det var som att plocka blommor.
Droppen var när min hyresvärd dök upp på gården där jag bor. Jag har aldrig träffat honom, men kände genast igen honom från bilder jag sett på internet. Han är urgotlänning och en känd företagare i Visby. Vi har bara haft mejlkontakt och nu tyckte jag det var trevligt att få presentera mig, så jag ropade Hej! och jag ropade Hallå! men han tittade sig bara avmätt över axeln och ignorerade mig. Jag kände mig osynligare än någonsin.
Ett par timmar senare kom ett mejl från honom där han meddelade att han inte kommer att skicka mig några hyresavier, eftersom jag uppenbarligen klarar inbetalningarna på egen hand.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men antingen är gotlänningar onödigt uppriktiga eller ruggigt arroganta. Eller så handlar det här om något annat, mitt tålamod till exempel. Som om det skulle ha med saken att göra!