Avståndet mellan S:t Lars ruin och Rusta är mindre än det mellan mina hjärnhalvor. Båda finns där och attraherar mig med de yttersta av lockelser: besjälat högmod och materiellt begär. Idag uppsökte jag dem således, som ett test om det ännu finns hopp om människan. Resultatet lät inte vänta på sig.S:t Lars ruin vederkvickte, stimulerade fantasin och fick mig att inse min plats på jorden, i historien och universum. Rusta däremot blåste upp mig till en gud där jag allsmäktig kunde vraka och välja bland de bjärtaste av bedövningsmedel, som alla fick plats i min plånbok.
Jag rannsakade mitt innersta och vände konsumtionstemplet ryggen, lättad att återfå min plats på jorden.
2 kommentarer:
Visst är det speciellt när man lyckas hitta passager i tillvaron : )
Sjlv är jag ju lite svartlistad på min blogg av någon spännande anledning. I kväll kom jag på lösningen! Jag lämnar kommentarer till mitt senaste inlägg med en gammal id från livejournalbloggen för några år sedan. Kan sådant kallas civil olydnad?
Kekke
Ja, jag märkte det när jag gick in och kollade din blogg. Det dök upp en varning, och att man inte borde gå vidare om man inte var säker på innehållet. Jag kände mig jättemodig som vågade läsa dina inlägg! Som om jag numera är invigd i en obskyr verksamhet. Spännande!
Skicka en kommentar