Jag kommer till Gården och allting har hänt. Mina vänner har varit där i månader men gett sig av. Gräset växer knähögt och grillen ligger vält upp och ner och rostar. Pumpen går igång utan aber och jag får till två hinkar vatten som jag bär, som jag alltid har burit när jag kommer hit. Dasset är fullt och trösklarna har blivit grönmålade. I lidret har nära och kära gjort fint och något som liknar ett museum börjar ta form. Jag betraktar det förstrött. Känner på däcken till en flickcykel som hänger på en krok från taket. Det ena behöver luft. Antagligen är det punktering. Jag gör i ordning kaffe men kan inte bestämma mig för vilken plats jag ska sitta på. Inte under äppelträdet. Trädgårdsmöblerna står fortfarande ute men det blåser för hårt från nordväst. På läsidan vid linbastun har redan eftermiddagsskuggan lagt sig. Det blir en hastig kopp i halvsolen på en rutten stol vid klematisen. Jag tänker att det är skönt här, att något omfamnar mig. De gamla i jorden. De små som har blivit stora. Björkarna, de gråa enarna, asken med sitt nedfallande plockepinn. Grindgnisslet och haspen, snubbelstenarna och de evinnerliga brännässlorna. Natur äter. Getingarna bildar infarts- och utfartsleder runt knuten. Jag hör en korp. Men det är också det enda.
Norrgården kl 16:30
2 kommentarer:
Jag kommer till Gården och allting har hänt. Mina vänner har varit där i månader men gett sig av. Gräset växer knähögt och grillen ligger vält upp och ner och rostar. Pumpen går igång utan aber och jag får till två hinkar vatten som jag bär, som jag alltid har burit när jag kommer hit. Dasset är fullt och trösklarna har blivit grönmålade. I lidret har nära och kära gjort fint och något som liknar ett museum börjar ta form. Jag betraktar det förstrött. Känner på däcken till en flickcykel som hänger på en krok från taket. Det ena behöver luft. Antagligen är det punktering.
Jag gör i ordning kaffe men kan inte bestämma mig för vilken plats jag ska sitta på. Inte under äppelträdet. Trädgårdsmöblerna står fortfarande ute men det blåser för hårt från nordväst. På läsidan vid linbastun har redan eftermiddagsskuggan lagt sig. Det blir en hastig kopp i halvsolen på en rutten stol vid klematisen. Jag tänker att det är skönt här, att något omfamnar mig. De gamla i jorden. De små som har blivit stora. Björkarna, de gråa enarna, asken med sitt nedfallande plockepinn. Grindgnisslet och haspen, snubbelstenarna och de evinnerliga brännässlorna. Natur äter. Getingarna bildar infarts- och utfartsleder runt knuten. Jag hör en korp. Men det är också det enda.
Jaså där!
Skicka en kommentar