1. Kliver på tåget från Uppsala, sjunker ner på ett ledigt säte och har precis slagit upp boken när jag hör någon ratta in en radiokanal på hög, skrällig nivå. Jag tänker: det går över, människan sätter väl på sig lurar. Men icke. När jag ställer mig upp, lokaliserar ljudet och ber vederbörande stänga av eller använda sitt headset, stirrar han oförstående på mig och frågar om jag inte gillar radio. 2. En dryg halvtimme senare ska jag gå av tåget vid Stockholm Central. En ung kvinna tränger sig bryskt in mellan alla avstigande och pressar sig mot mig när jag bestämt ber henne att vänta lite. ”Vänta sssccchhhälv!” väser hon och klämmer sig förbi. 3. Passerar Stockholms rövhål (gången mellan Centralstation och T-centralen) och ser på displayen i taket att tunnelbanan mot Skarpnäck går om en minut. Springer genom spärren och nerför rulltrappan som blockeras av två korpulenta damer. Ingen av dem bryr sig om att jag vill förbi, varvid jag knackar den vänstra damen på axeln med ett blygsamt ”Ursäkta”. Hon stirrar på mig. ”Men herregud! Ska du förbi?” ”Ja” säger jag, men hon himlar bara med ögonen och vänder ryggen till. Som om ingen i Stockholms tunnelbana någonsin har försökt hinna med ett tåg förut och använt den vedertagna rulltrappsregeln som säger att man står till höger och går till vänster. Eller har jag fel? Har jag drömt i 47 år och vaknat i ett parallellt universum? Måste allt bero på mitt annalkande klimakterium? Jag har en tendens att i ökande grad säga till folk vad de borde göra. Ta ner fötterna från sätet till exempel. Inte snacka så mycket skit utan göra nåt istället. Men ibland finns ingen där att säga till. Jag hann med tåget till Skarpnäck. På golvet låg två tomma glassbägare från McDonalds och rullade. Jag hade sån oemotståndlig lust att antingen böja mig ner och ta hand om dem tills jag hittat en papperskorg eller att ställa mig och skrika och hoppa på dem tills de gått i tusen miljoner bitar och någon tillkallat polis. Men jag lyckades bärga mig den här gången också.
Vad mycket enklare det vore att tycka om folk om dom var mer "älskvärda".Din fader Carl (en av de godaste människor jag vet) sa ofta: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst!" Från den fridfulla horisont jag spanar från ser det verkligen ut som att det är hemskt "synd om människorna". Man skulle vilja ta hand om en i taget o "love-bomba" dom på olika vis. Fast dom vill nog helst vara ifred o sura. En av våra katter är sån. Trevlig typ trots allt. Nu far jag till Norrgården!!!! Sista veckan för säsongen. Med innerlig tillgivenhet Mostern
Mamma (och pappa) kl 16:16
6 kommentarer:
1. Kliver på tåget från Uppsala, sjunker ner på ett ledigt säte och har precis slagit upp boken när jag hör någon ratta in en radiokanal på hög, skrällig nivå. Jag tänker: det går över, människan sätter väl på sig lurar. Men icke. När jag ställer mig upp, lokaliserar ljudet och ber vederbörande stänga av eller använda sitt headset, stirrar han oförstående på mig och frågar om jag inte gillar radio.
2. En dryg halvtimme senare ska jag gå av tåget vid Stockholm Central. En ung kvinna tränger sig bryskt in mellan alla avstigande och pressar sig mot mig när jag bestämt ber henne att vänta lite. ”Vänta sssccchhhälv!” väser hon och klämmer sig förbi.
3. Passerar Stockholms rövhål (gången mellan Centralstation och T-centralen) och ser på displayen i taket att tunnelbanan mot Skarpnäck går om en minut. Springer genom spärren och nerför rulltrappan som blockeras av två korpulenta damer. Ingen av dem bryr sig om att jag vill förbi, varvid jag knackar den vänstra damen på axeln med ett blygsamt ”Ursäkta”. Hon stirrar på mig. ”Men herregud! Ska du förbi?” ”Ja” säger jag, men hon himlar bara med ögonen och vänder ryggen till. Som om ingen i Stockholms tunnelbana någonsin har försökt hinna med ett tåg förut och använt den vedertagna rulltrappsregeln som säger att man står till höger och går till vänster. Eller har jag fel? Har jag drömt i 47 år och vaknat i ett parallellt universum? Måste allt bero på mitt annalkande klimakterium?
Jag har en tendens att i ökande grad säga till folk vad de borde göra. Ta ner fötterna från sätet till exempel. Inte snacka så mycket skit utan göra nåt istället. Men ibland finns ingen där att säga till. Jag hann med tåget till Skarpnäck. På golvet låg två tomma glassbägare från McDonalds och rullade. Jag hade sån oemotståndlig lust att antingen böja mig ner och ta hand om dem tills jag hittat en papperskorg eller att ställa mig och skrika och hoppa på dem tills de gått i tusen miljoner bitar och någon tillkallat polis. Men jag lyckades bärga mig den här gången också.
Det är bra att du finns och att du håller undan det analkande vansinnet... Folk är folk och värst är de i plural.
Väldigt bra bild också.
/Mattias
Tina!
Du är min idol!
/Kekke
mamma/Ryss
Det svåra i detta skede är att sluta skämmas för att man äntligen blivit klarsynt och arg.
Vad mycket enklare det vore att tycka om folk om dom var mer "älskvärda".Din fader Carl (en av de godaste människor jag vet) sa ofta: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst!"
Från den fridfulla horisont jag spanar från ser det verkligen ut som att det är hemskt "synd om människorna".
Man skulle vilja ta hand om en i taget o "love-bomba" dom på olika vis.
Fast dom vill nog helst vara ifred o sura. En av våra katter är sån.
Trevlig typ trots allt.
Nu far jag till Norrgården!!!!
Sista veckan för säsongen.
Med innerlig tillgivenhet Mostern
Skicka en kommentar