Ikväll satt jag i domkyrkan och försökte sjunga med i den gregorianska växelsången. Jag grät också en skvätt. Inte nödvändigtvis för att det var så vackert. Snarare för att jag för någon minut tyckte mig vara i kontakt med någon slags sanning. Det var sant att jag satt där just då. Att jag var vid liv. Vid hälsa. Jag var en del av det som pågick och var älskad. För ett ögonblick var jag inte alldeles ensam. Strax därefter – och nu – vet jag inte så noga. Finns verkligen det här rummet jag sitter i (i min lägenhet på S:t Hansgatan)? Är inte alltihop en dröm? Finns där någon annan? Har det någonsin funnits det? Jag tänker att vi vaskar sanning, att det är det vi sysslar med hela dagarna. Silar och vaskar. Letar. Jag känner alltför väl när jag är på fel spår, när jag ljuger för mig själv och för min omgivning. Hela världen är förljugen, ett spel, ett spektakel. Ingen har överblick. Alltför många påstår att de har det, att de sitter inne med svaret, sanningen. Men livet är som ett drömspel där parallella universum pågår samtidigt. Det finns alltid ytterligare en nivå av tillvaron, ytterligare en aspekt som omkullkastar alla andra teorier. Att förenkla livet är bara ett sätt att navigera sig fram, som när man påstår saker om sig själv och andra, hur något är, vad som är viktigt och vart vi egentligen är på väg. Vi prövar våra förenklingsmodeller, silar och vaskar. Ibland är vi något på spåret, i dödens och farans stund, när vi ser ett barn födas, i en fras i en refräng på latin en sommarkväll i Visby, något som liknar sanningen om livet, doften av det vi är gjorda av. Jag har fått mycket kärlek den här sommaren men inte kunnat skriva om det. Jag kan nästan inte skriva om något längre. Orden överger mig i samma stund som jag griper efter dem. Berättelser föds och dör i samma andetag. Jag känner alltför tydligt hur sanningen förskjuts en bokstav framåt för varje nedslag jag gör på tangentbordet. Jag skriver fem meningar och får stryka fyra. Första meningen duger, resten är suspekt. Vi skulle kunna börja om. Jag har redan gjort det några gånger. Vi kan ta det där med hur jag sitter och gråter och försöker hänga med i den gregorianska växelsången, men ni hör ju hur det låter! Ögonblicket har redan passerat. Kärleken låter sig inte beskrivas. Inte sanningen om den i alla fall. Jag har varit på Stora Karlsö i sommar. Jag tror att det är sant. Jag minns hur sillgrisslorna luktade och att läpparna smakade beskt efter vandringen runt ön. Jag gifte mig i paviljongen i Visbys botaniska trädgård den 27e juni mellan en ask och en platan. Barnen var där, mina och hans. Och en rörande vigselförrättare i kraglös linneskjorta som läste dikter om klänningar och sultaner. Och jag tycker mig vara ganska säker på att vi hyrde en bil i Oskarshamn och for genom Småland till Skåne. Vi drack dåligt kaffe och sov i knarrande våningssängar. Ibland regnade det och jag läste Noréns dagbok där han bland annat undrade just över det; det i det regnade. Vad är det? Och Ann Heberleins brutala berättelse om hur det är att inte vilja leva längre, som bidrog till att jag tänkte på henne där i kyrkan ikväll när jag grät och tyckte mig nära någon slags sanning. Jag var lycklig. Men vad är det att vara lycklig? En kemisk process i hjärnan? Molekyler i tillfällig balans? Varför kan jag känna så här och inte hon, Ann den underbara, som ännu kan skriva. Jag har nästa helt slutat med det. Det blir bara bilder nuförtiden. Inte för att kameran kommer så mycket närmare sanningen, det är inte det. Jag kan bara inte låta bli. Ibland tror jag nästan att jag har varit där, där bilden kanske togs, vid en vägg i skymningen, på ett torg med ett namn. Säker kan man aldrig vara. Jag är inte säker. Det är det bara idioter som är.
Vet inte varför, men din text kommer mig att tänka på de yogande indierna som sitter hela livet och väntar på Nirvana... ibland känns det som om man bara skulle kunna vara helt stilla och ta in. Det kanske inte finns något att vaska fram? Allt kanske bara är ett enda långt tillstånd... kram/L
Gregoriansk sång kan liksom vara en stilla virvlande länk bakåt uppåt inåt. Jag förstår att det blir såna tankar. Jag skriver och skriver och skriver om och undrar, ibland, ibland förtvivlat om jag nånsin kommer fram. Eller upp. Över ytan. Om det jag skriver är meningsfullt ens för mig själv. Men dina bilder är väldigt bra, dem är det nog mening med.
"Att förenkla livet" att bygga ett litet hus på en klippa i havet och öppna dörren på glänt, låta vindarna och det vassa slagregnet slå dig i ögonen.åh...! Dra hårt igen dörren.vindstilla,sätt i öron proppar öppna deckaren och läs vidare. Nästa dag klär jag av mig naken, går ut, upp på högsta punkten, jag ställer fötterna brett och armarna rakt ut,upp. Inget undslipper mitt öga eller mitt sinne det gör djävligt ont,är kallt och njutbart. Både igår och i dag är jag/Ryssan
Hästgatan kl 15:56
4 kommentarer:
Ikväll satt jag i domkyrkan och försökte sjunga med i den gregorianska växelsången. Jag grät också en skvätt. Inte nödvändigtvis för att det var så vackert. Snarare för att jag för någon minut tyckte mig vara i kontakt med någon slags sanning. Det var sant att jag satt där just då. Att jag var vid liv. Vid hälsa. Jag var en del av det som pågick och var älskad. För ett ögonblick var jag inte alldeles ensam. Strax därefter – och nu – vet jag inte så noga. Finns verkligen det här rummet jag sitter i (i min lägenhet på S:t Hansgatan)? Är inte alltihop en dröm? Finns där någon annan? Har det någonsin funnits det?
Jag tänker att vi vaskar sanning, att det är det vi sysslar med hela dagarna. Silar och vaskar. Letar. Jag känner alltför väl när jag är på fel spår, när jag ljuger för mig själv och för min omgivning. Hela världen är förljugen, ett spel, ett spektakel. Ingen har överblick. Alltför många påstår att de har det, att de sitter inne med svaret, sanningen. Men livet är som ett drömspel där parallella universum pågår samtidigt. Det finns alltid ytterligare en nivå av tillvaron, ytterligare en aspekt som omkullkastar alla andra teorier. Att förenkla livet är bara ett sätt att navigera sig fram, som när man påstår saker om sig själv och andra, hur något är, vad som är viktigt och vart vi egentligen är på väg. Vi prövar våra förenklingsmodeller, silar och vaskar. Ibland är vi något på spåret, i dödens och farans stund, när vi ser ett barn födas, i en fras i en refräng på latin en sommarkväll i Visby, något som liknar sanningen om livet, doften av det vi är gjorda av.
Jag har fått mycket kärlek den här sommaren men inte kunnat skriva om det. Jag kan nästan inte skriva om något längre. Orden överger mig i samma stund som jag griper efter dem. Berättelser föds och dör i samma andetag. Jag känner alltför tydligt hur sanningen förskjuts en bokstav framåt för varje nedslag jag gör på tangentbordet. Jag skriver fem meningar och får stryka fyra. Första meningen duger, resten är suspekt. Vi skulle kunna börja om. Jag har redan gjort det några gånger. Vi kan ta det där med hur jag sitter och gråter och försöker hänga med i den gregorianska växelsången, men ni hör ju hur det låter! Ögonblicket har redan passerat. Kärleken låter sig inte beskrivas. Inte sanningen om den i alla fall.
Jag har varit på Stora Karlsö i sommar. Jag tror att det är sant. Jag minns hur sillgrisslorna luktade och att läpparna smakade beskt efter vandringen runt ön. Jag gifte mig i paviljongen i Visbys botaniska trädgård den 27e juni mellan en ask och en platan. Barnen var där, mina och hans. Och en rörande vigselförrättare i kraglös linneskjorta som läste dikter om klänningar och sultaner. Och jag tycker mig vara ganska säker på att vi hyrde en bil i Oskarshamn och for genom Småland till Skåne. Vi drack dåligt kaffe och sov i knarrande våningssängar. Ibland regnade det och jag läste Noréns dagbok där han bland annat undrade just över det; det i det regnade. Vad är det? Och Ann Heberleins brutala berättelse om hur det är att inte vilja leva längre, som bidrog till att jag tänkte på henne där i kyrkan ikväll när jag grät och tyckte mig nära någon slags sanning. Jag var lycklig. Men vad är det att vara lycklig? En kemisk process i hjärnan? Molekyler i tillfällig balans? Varför kan jag känna så här och inte hon, Ann den underbara, som ännu kan skriva.
Jag har nästa helt slutat med det. Det blir bara bilder nuförtiden. Inte för att kameran kommer så mycket närmare sanningen, det är inte det. Jag kan bara inte låta bli. Ibland tror jag nästan att jag har varit där, där bilden kanske togs, vid en vägg i skymningen, på ett torg med ett namn. Säker kan man aldrig vara. Jag är inte säker. Det är det bara idioter som är.
Vet inte varför, men din text kommer mig att tänka på de yogande indierna som sitter hela livet och väntar på Nirvana... ibland känns det som om man bara skulle kunna vara helt stilla och ta in. Det kanske inte finns något att vaska fram? Allt kanske bara är ett enda långt tillstånd...
kram/L
Gregoriansk sång kan liksom vara en stilla virvlande länk bakåt uppåt inåt. Jag förstår att det blir såna tankar. Jag skriver och skriver och skriver om och undrar, ibland, ibland förtvivlat om jag nånsin kommer fram. Eller upp. Över ytan. Om det jag skriver är meningsfullt ens för mig själv. Men dina bilder är väldigt bra, dem är det nog mening med.
"Att förenkla livet" att bygga ett litet hus på en klippa i havet och öppna dörren på glänt, låta vindarna och det vassa slagregnet slå dig i ögonen.åh...! Dra hårt igen dörren.vindstilla,sätt i öron proppar öppna deckaren och läs vidare.
Nästa dag klär jag av mig naken, går ut, upp på högsta punkten, jag ställer fötterna brett och armarna rakt ut,upp. Inget undslipper mitt öga eller mitt sinne det gör djävligt ont,är kallt och njutbart.
Både igår och i dag är jag/Ryssan
Skicka en kommentar