Det är en sån där dag när jag hänger i köksfönstret och betraktar änderna som håller till nere på gården. Herr och fru Gräsand och tre ensamma hanar (bachelors) som med jämna mellanrum drabbar samman för att imponera på paret och i förlängningen kanske bräda herrn. Det har hållit på i två månader nu. De börjar redan i gryningen. Paret ligger och vilar i säkerhet på en avsats. De övriga tre tumlar runt på gräset med Kalle Anka-kvack och hårda nappatag. De har med tiden blivit ganska anfrätta om halsen där dunet fläckvis har lossnat. Fru Gräsand är måttligt intresserad. Det verkar som om hon har tagit timeout i år. Det blir inget bo i vassen, inga ägg att ruva och därför inga ungar att mata och oroa sig för. Hon har hittat en fin liten damm här på gården, där hon kan simma och samtidigt ha tillgång till saftigt gräs. Karlen verkar hänga med på allt hon hittar på. Ibland får han komma till, men då blir han så upphetsad att han tappar koncepten varvid de tre andra hanarna också passar på så att det urartar till ett fullödigt gangbang. Några ungar blir det likväl inte. Sen gör jag det jag ska. Äter min vanliga frukost framför teven, borstar tänderna, bäddar sängen och sätter mig och skriver till klockan tolv. Jag äter min fil och några mackor och konstaterar att jag känner mig väldigt ensam, men att det är varmt som en sommardag, så vem är jag att klaga? Jag tar min filt och går och lägger mig i parken bortom Botaniska. Jag läser dikter av Sonja Åkesson och får lite färg. Jag tänker på barnen som jag inte längre finns till hands för och som inte hör av sig. Och jag tänker bittert, och oavsett hur patetiskt det låter, att om det inte vore för att jag hörde av mig så vete katten om de alls skulle komma ihåg vem jag är. Medan jag ligger där och vältrar mig i min självömkan kommer sommarklädda gotlänningar i spridda grupper och ställer sig under ett träd och suckar. De pekar och mumlar och tar kort, och uppifrån trädkronan fläker vita kronblad ut sig likt segel runt taggiga små bollar. Det är ett så kallat duvträd, men inte vilket duvträd som helst. Det är Duvträdet. Och hit kommer botanister från när och fjärran för att bevittna det årliga, kortvariga undret när det slår ut sina formidabla, men illaluktande, blommor. Jag går hem. Skruvar isär en trälåda och dricker en kopp kaffe. Jag lagar mat och tittar på klockan. Jag har redan ringt till mamma och allt som återstår är solen och döden och känslan av jord och tomrum. Räddningen är att allt har en ände. Dagen, värmen, trädet, anden, jag. Och att alltsammans är så säreget beskaffat.
Jaget vill ha en ljudisolerad, stor härlig våning med havsutsikt o balkong - där det kan breda ut sig - ENSAMT - tänka i fred - skapa - leva!!! Sen vill det lätt kunna förflytta sig en trappa ned till älskade människor, brasor, köttgrytor, skratt o en famn att somna i. För mig ser det ut som att du fixat det BRA! Tro aldrig att du inte är älskad - önskad! Plågsamma tankar är elaka gröna saker som förökar sig... Kärleksbevis från barnen får man samla på sig under årens gång o gömma i sitt hjärta. Dom strösslar inte med det på lämpliga dagar. Man får sitta där med tomma brevlådor o tysta telefoner. Och vara FRI! Du är en stjärna på min mörka natthimmel o en svala i junimorgonen - jag ser på dig o du är så vacker - utanpå o inuti.. Älskar dig! minsta mostern
Saknar änderna. Ditt hem. Närheten till orgasmerna som Gotland ger i sin nakna stenighet. Blev inget hus denna gång. Saknar Lau Botels. Saknar Gotland...
Botaniska trädgården kl 15:04 
4 kommentarer:
Det är en sån där dag när jag hänger i köksfönstret och betraktar änderna som håller till nere på gården. Herr och fru Gräsand och tre ensamma hanar (bachelors) som med jämna mellanrum drabbar samman för att imponera på paret och i förlängningen kanske bräda herrn. Det har hållit på i två månader nu. De börjar redan i gryningen. Paret ligger och vilar i säkerhet på en avsats. De övriga tre tumlar runt på gräset med Kalle Anka-kvack och hårda nappatag. De har med tiden blivit ganska anfrätta om halsen där dunet fläckvis har lossnat.
Fru Gräsand är måttligt intresserad. Det verkar som om hon har tagit timeout i år. Det blir inget bo i vassen, inga ägg att ruva och därför inga ungar att mata och oroa sig för. Hon har hittat en fin liten damm här på gården, där hon kan simma och samtidigt ha tillgång till saftigt gräs. Karlen verkar hänga med på allt hon hittar på. Ibland får han komma till, men då blir han så upphetsad att han tappar koncepten varvid de tre andra hanarna också passar på så att det urartar till ett fullödigt gangbang. Några ungar blir det likväl inte.
Sen gör jag det jag ska. Äter min vanliga frukost framför teven, borstar tänderna, bäddar sängen och sätter mig och skriver till klockan tolv. Jag äter min fil och några mackor och konstaterar att jag känner mig väldigt ensam, men att det är varmt som en sommardag, så vem är jag att klaga? Jag tar min filt och går och lägger mig i parken bortom Botaniska. Jag läser dikter av Sonja Åkesson och får lite färg. Jag tänker på barnen som jag inte längre finns till hands för och som inte hör av sig. Och jag tänker bittert, och oavsett hur patetiskt det låter, att om det inte vore för att jag hörde av mig så vete katten om de alls skulle komma ihåg vem jag är.
Medan jag ligger där och vältrar mig i min självömkan kommer sommarklädda gotlänningar i spridda grupper och ställer sig under ett träd och suckar. De pekar och mumlar och tar kort, och uppifrån trädkronan fläker vita kronblad ut sig likt segel runt taggiga små bollar. Det är ett så kallat duvträd, men inte vilket duvträd som helst. Det är Duvträdet. Och hit kommer botanister från när och fjärran för att bevittna det årliga, kortvariga undret när det slår ut sina formidabla, men illaluktande, blommor.
Jag går hem. Skruvar isär en trälåda och dricker en kopp kaffe. Jag lagar mat och tittar på klockan. Jag har redan ringt till mamma och allt som återstår är solen och döden och känslan av jord och tomrum. Räddningen är att allt har en ände. Dagen, värmen, trädet, anden, jag. Och att alltsammans är så säreget beskaffat.
Aotch! Bara för att vi inte hör av oss betyder inte att vi inte älskar dig, mamma. Tro mig, jag tänker på dig mycket mer än du tror!
Jaget vill ha en ljudisolerad, stor härlig våning med havsutsikt o balkong - där det kan breda ut sig - ENSAMT - tänka i fred - skapa - leva!!!
Sen vill det lätt kunna förflytta sig en trappa ned till älskade människor, brasor, köttgrytor, skratt o en famn att somna i. För mig ser det ut som att du fixat det BRA! Tro aldrig att du inte är älskad - önskad! Plågsamma tankar är elaka gröna saker som förökar sig... Kärleksbevis från barnen får man samla på sig under årens gång o gömma i sitt hjärta. Dom strösslar inte med det på lämpliga dagar. Man får sitta där med tomma brevlådor o tysta telefoner. Och vara FRI!
Du är en stjärna på min mörka natthimmel o en svala i junimorgonen - jag ser på dig o du är så vacker - utanpå o inuti..
Älskar dig! minsta mostern
Saknar änderna. Ditt hem. Närheten till orgasmerna som Gotland ger i sin nakna stenighet. Blev inget hus denna gång. Saknar Lau Botels. Saknar Gotland...
Skicka en kommentar