Önsketänkande

Igår drömde jag att jag gick uppför den här trappan till ett möte på min arbetsplats. Jag och mina kollegor skulle delges ett avgörande och häpnadsväckande tillkännagivande från företagsledningen. Kaffedoften låg tung och tre män i kavaj stod rodnande inför den dämpade samling bussförare som med outgrundliga ansiktsuttryck satt och kramade sina kanelbullar. Kavajmännen skrapade med skorna, harklade sig och vågade ta till orda:
"Vi, i Busslinks ledning, har insett att vi har begått ett stort misstag. Under det senaste året har vi drivit en ensidig kampanj för att införa ett tidssökningssystem som vi trodde skulle gagna er och verksamheten. Vi har inte lyssnat till era invändningar och påtvingat er ett system som inte fungerar. Ni har utsatts för negativ stress, kommenderats till arbetstider ni inte har valt och förvägrats verklig delaktighet i processen. Ni ställdes inför fullbordat faktum och har nu under flera veckor utstått onödigt lidande på grund av vår övertro på tidssökningssystemet. För detta vill vi be om ursäkt.
Vi kommer med omedelbar verkan avblåsa systemet tills dess det har förbättrats till en godtagbar nivå. Därefter kan ett nytt försök komma till stånd, under frivilliga former och ett lönepåslag på tusen kronor per heltidsanställd och månad för alla som vill delta. Testperioden förväntas pågå ett halvår. Om systemet då fortfarande inte fungerar kommer det att skrotas.
Vi vill också som kompensation, för det obehag som ni har åsamkats sedan tidssökningens införande den 29 september, ge er en engångssumma motsvarande tio kronor per arbetstimme för perioden.
Inte i vår vildaste fantasi trodde vi att systemet skulle fungera så här dåligt. Våra intentioner var de allra bästa. Vi hade fel. Vi borde ha lyssnat mer på er och inte genomfört försöket med den brutalitet som nu skedde. Vi tar till oss misslyckandet med förhoppning om att vi i ledningsgruppen har dragit lärdom. Lysande idéer kanske inte alltid kommer uppfrån. Frågan är: Kommer ni någonsin att förlåta oss?"