En tanke

Jag tror att allt och alla är delar av något mycket större, att vi inom oss känner att det finns något mer. En större tanke. En vackrare möjlighet. Och att det är därför vi längtar. Det är därför musik, dofter, tilltal och beröring kan få oss att gråta. Det är därför en människa kan bortse från sig själv till förmån för ett barn, för främlingar och något så egendomligt som Saken. Och det är därför vi är rädda. För att vi är så små, och förväxlar brist på överblick med tröstlös otillräcklighet.

Jag vet inte vad vi håller på med. Är det någon som vet?

"...i en öppning i trädkronorna såg hon himlen och stjärnorna, och hon såg att världsordningen var ett permanent, aldrig utlöst och aldrig avbrutet samlag mellan himmel och jord."

ur Kvinnan och apan av Peter Høeg