Mina barn är hos mig i Visby. Lägenheten fick godkänt, shoppingen i Öster likaså. Stan var full av loppis, uppträdan-den, stadsvandringar. Upptakten till Kulturnatten. Klockan nio ikväll visas kultskräckisen M av Fritz Lang i S:t Nikolai ruin. Ett måste.
4 kommentarer:
Åh du och dina barn och Visby. Vad härligt för er alla! Stor kram till dem och dig / Bente och Cornelia
Stor kram till er med!
Emma, Sofia och jag såg också film igår kväll. P.S. I love you. Heter den. För första gången var jag inte ensam om att gråta under en film. Den var sorglig, vacker och tänkvärd. Om man kunde se bortom klichéerna. Vilket vi kunde. Jag kom senare att tänka på mötet med en konsult som menade att det var viktigt att gråta lite då och då. Helst varje dag. Det är ett sätt att läka de sår man får som människa. Hon, konsulten alltså, hade som vana att välja ut en lämplig nyhet ur morgontidningen och sedan gråta en skvätt över denna. Därefter var hon redo att möta dagen. Jag vet inte jag, ibland känns det som att det finns så mycket elände i morgontidningen att man skulle kunna gråta hela dagen. Jag tror att jag föredrar att skratta. Det är också ett sätt att läka sina sår, enligt konsulten. Gråta får jag göra när jag ser sentimentala filmer.
Lasse
P.S. I love you.
M av Fritz Lang var däremot inte lika berörande. Vi satt mest och gäspade medan karaktärerna satt och pratade och rökte, pratade och rökte. Men snyggt foto var det. Peter Lorres (barnamördarens) ögon var oförglömliga, liksom Lohmann (polischefen) sedd underifrån.
Det läskigaste med filmen var den gigantiska spindel Zabina såg vid sidan av filmduken strax innan föreställningen började. Den såg ut att gunga i sitt nät och väga minst två hekto. Efteråt gick vi närmare och såg att det var en rem som höll upp filmduken och gungade i vinden. Häftigt att se film i en ruin dock. Stjärnorna glimmade genom de fönsterlösa gluggarna.
Skicka en kommentar