Jag var vid Zinkensdamm och kom på att jag behövde köpa bröd. Sprang in på Konsum och hittade ett som jag vet att jag gillar, la det i en påse och gick mot kassan. Just som jag tänkte ställa mig i kön hörde jag ett affärsbiträde ropa:
- Det går bra i den här kassan också!
Jag styrde genast om stegen och hamnar på Månbas Alfa. Rullbandet var borta. Den bemannade kassan likaså. Istället stod jag vid en slags disk med skålar och skivor, skärmar, reglage och knappar. Allting var av plast och rostfritt stål och blänkte ikapp med det unga affärbiträdets nyborstade tänder. Han satt för övrigt inte på en stol på andra sidan skranket utan stod bredvid mig med ett överseende leende på läpparna. Tillsammans menade han att vi skulle ro det i hamn. Hur hamnade jag här? Seså, min vän! Slå in varan nu! Det är bara att välja på symbolerna på panelen här och klicka och trycka. Nähä, inte på den sidan heller. Pröva nästa! Där har du bröd. Och så klickar du på skärmen och ser alternativen. På nästa sida. Eller nästa. Där! Sen väljer du betalsätt. Har du medlemskort? Då drar du det nu. Nej man kan betala kontant. Oj, nu kom det en till kund som jag måste hjälpa men det här fixar ju du!
Sen vände han sig om och hjälpte någon annan. Jag fumlade med min tjuga. Försökte hitta vilken öppning av de sju andra som var till för sedlar. Höll på att lägga tre kronor i returmyntsfacket och försökte få tillbaka femtio öre som rätteligen borde vara mina.
Efter en kvart var köpet klart. Jag gick ut med mitt bröd under armen och undrade vad jag hade varit med om. Jag har inga ord på det, men det var något ensamt och beklämmande. Likt blänket av tänder på någon som håller på att avskaffa sig själv.