Utan fönster är man utsiktslös

Jag var på teater ikväll. Riktigt bra teater tack och lov, för dålig teater får mig att klättra på väggarna. Föreställningen hette I stand before you naked och arrangerades av Riksteatern i samarbete med Visbys eminenta kulturförening Roxy. Fyra unga skådespelerskor spelade upp ett spektrum av kvinnor som har förekommit i Joyce Carol Oates författarskap. De gjorde det med bravur och jävlaranamma och fler än jag både skrattade och förfärades.
Inte alla dock. (Och hur känslig är jag inte när jag ser riktigt bra teater?) Bredvid mig satt en ung tjej som blivit ditdragen av sin mamma. Som tröst hade hon fått ett paket Läkerol - modell tablettask större - och ägnade femton minuter av andra akten åt att försöka trä tillbaka cellofanet på asken, som hon av någon anledning hade avlägsnat under pausen. Jag såg i ögonvrån blänket från plasten och det lilla, lilla prassel som uppstod när asken inte riktigt gick ner. Hur hon vecklade ut plasten igen, satte asken mot öppningen och försökte trä i den igen. Och igen och igen. Samtidigt pågick en gripande monolog av en hysteriskt korrekt kvinna som försökte vara alla till lags och därför höll på att gå sönder. Om inte tjejen hade fått på cellofanet vid det tjugonde försöket hade jag tryckt ner det i halsen på henne.

Nu är det kväller. Mörkret har lagt sig mellan ruinerna och jag dricker sista slatten av Morsa, ett norskt brännvin som värmer strupen. Jag är mycket ensam i min lilla stad, men känner mig ändå omgiven av vänner. Du som läser den här texten till exempel. Du blir en del av det som händer mig. Min blogg är ett fönster. Knacka på rutan och se vad som händer!