Jag har bott i Visby i femton dagar och har nu kommit upp i fem namn. Fem namn på varelser som har lyckats urskilja sig ur den samling invånare som annars ser rakt igenom mig:
Anton, min blyge granne som bara hälsar om jag gör det och som jag inte vet något om mer än att han bryr sig mycket om en stor, fet katt och har en bror som ser ut som en förvanskad kopia av honom själv (eller tvärtom).
Josefina och Daniel som bor på fastighetens norra gård och har en stor briard (hund) som har en egen pissbuske vid karpdammen och lystrar till namnet Oskar. De kommer från Göteborg och har bott här i fyra år. Idag trodde jag att Daniel höll på att såga ner vårt formidabla fikonträd, eftersom han först hade beskurit en vacker rosenbuske så att ingenting återstod mer än en knotig pinne. Men han visste tydligen vad han höll på med. Grenarna växer med en och en halv meter om året. Dessutom behöver trädet tuktas för att inte fikonen ska trilla av i förtid. I år gick en jätteskörd på flera hundra frukter förlorad på det sättet.
Eva som jag i tid och otid stöter på på gator och torg och som från första början hade vett nog att hälsa. Igår hamnade vi bredvid varandra i teaterkön på Roxy varvid hon erbjöd mig en rabatterad biljett (gå två till priset av en) som gagnade oss båda. Hon kommer också från Stockholm och har bara hamnat här, i brist på annat. Hon pluggar och går på yoga och kan inte för sitt liv komma på varifrån hon så väl känner igen mig. När jag berättade vad jag sysslar med ringde inga klockor.
Sen finns det visserligen fyra namn till som ger Visby sin färg. Sven-Göran och Johnny till exempel, vaktmästarna som jag med tiden kommer att bli alltmer bekant med. Sonja, som jag blev vän med när jag hyrde hennes lägenhet på Stjärngatan sommaren 2004, och Rune som var min handledare på Swebus och som jag en längre tid växlade förtroendefulla mejl med. Men de personerna har jag helt tappat kontakt med. Det sista jag hörde av Rune var att han funderade på att flytta till Skåne.
Ensam ska jag bryta mark i den här staden, men i väntan på att min röst blir hörd lägger jag namn till namn. Det är som att måla. Palettens färger blir fler och fler. Jag griper efter penseln, men motivet blir förhoppningsvis aldrig färdigt.
Anton, min blyge granne som bara hälsar om jag gör det och som jag inte vet något om mer än att han bryr sig mycket om en stor, fet katt och har en bror som ser ut som en förvanskad kopia av honom själv (eller tvärtom).
Josefina och Daniel som bor på fastighetens norra gård och har en stor briard (hund) som har en egen pissbuske vid karpdammen och lystrar till namnet Oskar. De kommer från Göteborg och har bott här i fyra år. Idag trodde jag att Daniel höll på att såga ner vårt formidabla fikonträd, eftersom han först hade beskurit en vacker rosenbuske så att ingenting återstod mer än en knotig pinne. Men han visste tydligen vad han höll på med. Grenarna växer med en och en halv meter om året. Dessutom behöver trädet tuktas för att inte fikonen ska trilla av i förtid. I år gick en jätteskörd på flera hundra frukter förlorad på det sättet.
Eva som jag i tid och otid stöter på på gator och torg och som från första början hade vett nog att hälsa. Igår hamnade vi bredvid varandra i teaterkön på Roxy varvid hon erbjöd mig en rabatterad biljett (gå två till priset av en) som gagnade oss båda. Hon kommer också från Stockholm och har bara hamnat här, i brist på annat. Hon pluggar och går på yoga och kan inte för sitt liv komma på varifrån hon så väl känner igen mig. När jag berättade vad jag sysslar med ringde inga klockor.
Sen finns det visserligen fyra namn till som ger Visby sin färg. Sven-Göran och Johnny till exempel, vaktmästarna som jag med tiden kommer att bli alltmer bekant med. Sonja, som jag blev vän med när jag hyrde hennes lägenhet på Stjärngatan sommaren 2004, och Rune som var min handledare på Swebus och som jag en längre tid växlade förtroendefulla mejl med. Men de personerna har jag helt tappat kontakt med. Det sista jag hörde av Rune var att han funderade på att flytta till Skåne.
Ensam ska jag bryta mark i den här staden, men i väntan på att min röst blir hörd lägger jag namn till namn. Det är som att måla. Palettens färger blir fler och fler. Jag griper efter penseln, men motivet blir förhoppningsvis aldrig färdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar