Jag sov dåligt i natt. Kanske drack jag kaffe för sent. Kanske har jag anledning att oroa mig. Det gäller barnen förstås. Och den nya tiden. Omöjligt är det att släppa greppet och se dem segla iväg mot ovissheten. Skutorna kränger och ingenting ombord verkar surrat. Jag försöker ropa efter dem, några sista ord på vägen. Jag hade ingen matsäck att skicka med. Inte en dinar som de kunde haft användning för i någon hamn. Bara tomma åtbörder och lite ömhet. Så futtigt nu när man vet att en storm kan bryta ut. Jag kommer på tusen miljoner saker som jag borde ha lärt dem, men det är meningslöst. De är långt från land och kan inte höra mig. Om de såg mig skulle de kanske tyda mina semaforeringar. Men de vänder sig inte om.