Jag ringer till mina barn och på två sekunder slår den destruktiva mamma-reflexen till. Den första som svarar är sonen, 21 år. Det betyder att han inte jobbar idag. När jobbade han senast? tänker jag. Får han ihop till hyran den här månaden också? Äter han ordentligt? Han säger att han just nu sysslar med musik hela dagarna. Han låter upptagen, som om han satt mitt i en melodislinga när jag ringde och helst inte hade velat bli avbruten. Det låter bra det där med musiken. Håller han på med den ordnar sig säkert resten. Han har begåvning och utvecklas. Om jag bortser från mina värsta farhågor.
Men hur är det med dottern då? Hon som är 18 år, bor hos pappa och blandar sin blogg med ramaskrin från botten av sin vilsenhet, uppsluppna kärleksförklaringar till omistliga kompisar och ekivoka partybilder? Hon mår lite bättre, säger hon. Mitt hjärta bankar hårt. Så gärna jag skulle vilja lätta på hennes existentiella börda, och så lite jag förmår. "Och hur går det på praktiken?" undslipper jag mig (Mamma-reflexen den förbannade!). Då berättar hon att hon inte varit där den här veckan. Jag blir alldeles kall. Misstanken övergår i visshet, men hur lär man barnen att sköta sina kort? Genom att sköta sina egna antar jag. Men de sköter jag ju till förbannelse! Den här gången fanns det tydligen en förklaring. Men alla förklaringar till varför man inte gör det man ska har en tendens att låta svävande.
Mina barn är i lagens mening vuxna nu. Jag älskar dem och vill hålla mig uppdaterad om vad de gör och hur de känner sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att krafsa i deras byk (Obs! Bildligt talat. Det finns gränser.). Jag skyller på den förbannade mamma-reflexen. Den slår till som en blixt från klar himmel. Säkert något som har med hormoner att göra. Eller låter det svävande?