Strandpromenaden kl 12:56

Det var meningen att jag skulle åka hem idag. Hem, det vill säga till Stockholm. Jag har två hem. När jag är i Stockholm åker jag hem till Visby. När jag är där åker jag hem till Stockholm. Ja, ni fattar.
Jag är sjuk. Det är ingenting allvarligt, en långvarig förkylning bara utan feber. Trodde jag var på bättringsvägen och bokade en båtbiljett som till idag. Men icke. Vaknade efter en plågsam natt med svettbrytningar, hosta och molande värk i halsen. Det onda hade bara flyttat sig från stämbanden och svalget längre ner till höger. Jag tror viruset leker tafatt med mitt immunförsvar. Under tiden rinner snoret. Så jag blir kvar här minst ett dygn till. Det går inte att sitta och trängas på en fullsatt Gotlandsfärja när man mår som jag gör. Om inte annat så för de övriga passagerarnas skull.
Det går ingen nöd på mig. Jag är ensam. Jag vill vara ensam med mitt slem och mina pappersnäsdukar. Jag läser Gombrowicz’ dagböcker och ett manuskript som blivit mig tillsänt i högsta förtroende. Jag orkar dra på mig en kappa och hasa bort till ICA och köpa mjölk och godis.
Idag hasade jag ända ner till havet. Jag har inte sett havet på hela veckan. Det blåste friskt och det var som vanligt, i flera sekunder jublade det i bröstet på mig sen började jag frysa och tänka på hemgång. På biblioteket plockade jag bland travarna av utrangerade böcker men gav upp i ren utmattning. Jag hade hoppats på att stöta på någon jag kände, Lena till exempel som jag skulle ha varit på middag hos igår om jag inte varit sjuk. Eller Håkan som har mejlat flera gånger den senaste månaden och frågat om jag lever. Jag lever, jag lever men jag är för hes för att prata i telefon. Dagarna flyter ihop. Var det i torsdags jag orkade till Adelsgatan och handla tre julklappar? Och textilfärg? Färgade jag inte ett par jeans häromdagen?
Det är inte bara dagarna som flyter ihop. Jag vet inte längre hur gammal jag är. Jag skriver fel datum i formulären. Åren går och barnen som var små är stora. Pappa som alltid fanns är borta. Stockholm som var mitt är någon annans. Allt händer samtidigt och alla som någonsin har funnits finns fortfarande. Jag kan skala av skikt på skikt av händelser, möten och upplevelser som har ägt rum, eller som kanske skulle ha kunnat inträffa. Det är bara att lägga sig ner, blunda och botanisera. Långtråkigt kan jag inte påstå att jag har.
Så vad gör jag med mitt liv? Ingenting varaktigt i alla fall, mer än att leverera en bild om dagen till den här bloggen. En fix idé jag har fått som nu har pågått ett drygt år. Som träning, som piska och morot. En bild – hur svårt kan det vara? Ibland omöjligt med billiga nödlösningar. Ibland överraskande lätt, så lätt att jag av fåfänga inte kunnat välja utan publicerat flera bilder på en gång (shame on me).
Under tiden har 34 människor följt mig. Dag ut och dag in. Jag ser det i statistiken och tror knappast att det är en tillfällighet, att det råkar vara ungefär 34 som i genomsnitt går in och kollar. Nej, jag är övertygad om att det är en trogen skara, en grupp människor som får ut något av det här. Jag undrar vilka ni är. Jag skulle vilja veta era namn, var ni kommer ifrån och vad som får er att återvända. Jag har nämligen ingen aning om vad jag håller på med och jag skulle vilja dedicera min kommande utställning (och fotobok) till er. Inbjudan kommer. Men först: skriv till post@tinamessing.se och berätta vem du är och vad du får ut av att följa den här bildjakten! Och bara så du vet: Jag hade aldrig gjort det här utan dig.