Ordordord

Orden kommer inte lätt till mig. När jag skriver är det som jag blir tappad på blod. Ibland i en stridare ström. Ibland som om varje ord är en droppe som måste klämmas ut med våld. Att blogga är ingen lek. Jag trodde det skulle vara ett sätt att hitta en lätthet i skrivandet, men jag hade fel. Att blogga är att lämna sin dagbok öppen för vem som helst att läsa och kommentera. Hur hemskt är det då inte när ingen gör det. När man äntligen vågat.
I allt detta uppstår en trötthet. Alla dessa ord. Mina egna svårframklämda och alla andras. De tusentals uppslagna dagböckerna på nätet som väntar på sina läsare, sina kommentarer. Som en stor sorg kan jag känna det. För det finns ingen gräns hur ensam man är och hur omättligt behovet är att bli bekräftad. Jag finns. Gör jag? Hallå!
Så jag började lägga ut bilder istället. En bild om dagen. Som en julkalender som fortsätter året runt. Jag tänkte att det skulle bli lättare, mindre personligt och mer experimentellt. Men jag hade fel. Att leta efter bildmotiv är som att gå över ån efter vatten . De fanns redan inom mig, och därför kom alla mina fotografier att handla om det jag slutat skriva om - ensamhet.

Just nu känns allting extra tungt, så som det kan göra en vanlig söndagkväll i Visby. Jag är ensam. Tiden är utmätt. Världen är ur led. Jag är själva sinnebilden av finanskrisen (en halvpresterande i övrigt vital människa som inte vågar kavla upp ärmarna och göra skillnad eftersom det kan kosta mer än det smakar). Det finns mycket att säga om världen. Jag skulle önska att jag orkade göra det. Men det är det så många andra som gör. Alla dessa åsikter. Leder de någonvart? Orden. Har de i slutändan någon som helst betydelse? Jag skulle vilja lägga ut min hud på nätet. Jag tror den skulle göra mer nytta där. Om någon skulle vara intresserad. Kram kallas det visst med ett annat ord. Jag tror på kramar, fast de gör sig rätt dåligt i blogosfären.