Jag vaknade och allt var fult. Det blev inte ljusare och jag var tvungen att åka till IKEA. För att ta mig dit prövade jag att gena med buss 173 via de södra förorternas dånande trafikleder och utskitna industriområden. Fönstren var grumliga av lera och en ettåring skrek från Norra Sköndal till Kungens kurva. När jag kom fram drabbades jag av akut konsumtionsångest men lyckades på något sätt betala för mina varor vid de hårdbevakade gör-det-självkassorna. Allt det där tillhör nu det förflutna! Jag satte mig i en busskur och betraktade E4:an tillsammans med en man som ömsom stirrade ner i sin plastkasse ömsom lämnade hållplatsen för att omedelbart hasta tillbaka igen. När bussen kom var den full av människor som satt försjunkna i letargi. Ryckvis rörde vi oss genom den meningslösa skymningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar