I morse åkte mina vänner och jag blev ensam med mig själv. Det är en gammal historia och den börjar med att jag återställer ordningen, diskar, slänger in lakan i tvättmaskinen och drar några tag med dammsugaren. En stilla frid lägger sig över hemmet och jag brygger gott kaffe och sätter mig vid datorn och låter tiden gå. Jag behöver inte bry mig om att någon vill spela spel eller prata eller ha sällskap ut på stan. Jag njuter av självupptagenheten det innebär att sitta uppkopplad i tre timmar utan att en enda gång vända blicken från bildskärmen. Jag är mig själv nog, absorberad av att sortera de sista dagarnas upplevelser och scanna av vad som hänt i resten av världen. Jag värmer en gammal pannkaka och tittar på ett teveinslag som jag omedelbart glömmer bort. Därefter börjar solen lysa och det kunde vara gott och väl om jag inte samtidigt inser att allt är över. Vännerna sitter redan på pendeln mot Västerhaninge och det enda som återstår är jag själv.

Det är vid sådana tillfällen man kan fortsätta att äta fastän man är mätt, eller börja röka fastän man slutade för femton år sen. Man kan ta en sup som bränner i strupen, råka skära sig på något vasst eller gå ut på balkongen och strippa. Vad som helst som försätter en i ett tillstånd där man slipper betrakta sig själv sådan man egentligen är, oansenlig, avskuren och dödlig.

Jag skyndar mig ut och nedför trappen, över gården, genom grannfastigheten ut på Mellangatan, runt hörnet på Rigagränd och utmed Strandgatan genom Fiskarporten. Havet. Sen går det lite lättare.