Jag hade vinkat av min älskade, så som man gör när hav skiljer en åt. Det var ännu eftermiddag, men redan mörkt. Utanför högskolan lämnade den ena bilen efter den andra sin parkeringsficka för färd hemåt. Strax intill hade en anmärkningsvärd samling änder samlats. De tjattrade förväntansfullt och rusade mot varje fordon som närmade sig. En yngling kom gående och berättade att de antagligen väntade på den där mannen som brukade komma med bil och mata dem så här dags varje dag.Det påminde mig om en resenär som jag vid flera tillfällen hade på bussen mot Blockhusudden. Han matade också fåglarna och åkte dit samma tid varje dag. Då satt de och väntade i buskagen. Så fort framdörren öppnades och de såg honom störtade de fram. Sparvarna hoppade jämfota på insteget till bussen och duvor, änder, kajor och måsar omvärvade honom med förekommande men vaksam uppskattning. Två kråkor brukade sedan beskyddande följa honom på hans promenad ända till Waldemarsudde.
2 kommentarer:
Min kommentar är egentligen ingen kommentar till din text. Det är inte ens min egen kommentar. Jag läste en bra intervju med Peter Englund och jag kom att tänka på dig. Han sa bl.a. "Om man kan le och tala med hela världen, varför ska man då skriva? Skrivandet är ju ett mellanting mellan tigandet och talandet". Sug på den!
Lasse
Mållös blir man.
Skicka en kommentar