Att gå på kalas är som att självmant kliva in i en torktumlare av jätteformat. Man träffar en, två, tre, tjugo personer som man tycker om men hinner bara prata med var och en i uppskattningsvis två minuter. För däremellan styckas samtalen upp av att någon behöver en stol eller kudde, av att det är tårta eller för att det är dags att utbrista i sång. Ingenting viktigt blir sagt och efteråt kan man inte skilja det ena kalaset från det andra. Det enda man vet är att man inte kan avstå från att komma. Tycker man om varandra så gör man.
Lasse och jag var på två kalas idag. På båda dessa förekom underbara tvååringar. Saligt är det att hålla ett sånt bejakande stycke liv i famnen. Skönt är det också att efteråt lämna det tillbaka och gå hem till en stilla lägenhet där det enda som bryter tystnaden är ljudet av tuggande marsvin.
Mörkret har sänkt sig över Skarpnäck medan jag inser vad det innebär att ha stora barn. Gnagande oro så klart, men också lättnad. Man kan plötsligt tänka en tanke från början till slut utan att bli avbruten. Som småbarnsförälder krymper vokabulären ner till tvåordsmeningar. Jag gör. Du tar. Fel hand. Tvätta munnen. osv. Och tankarna? De får träda tillbaka för den fysiska erfarenheten av klappar och smek, blod och tårar. Inte så dumt medan det pågår, men oj vad skönt när det är över.